Melina

ligger här och saknar. jag gillar inte att sakna, samtidigt som det är det finaste som finns. men jag ogillar magkänslan det ger. jag saknar allt för mycket dessutom. för mycket för att kunna sortera ut.

jag saknar min familj. jättemycket. och jag ska åka ner den 19e, så det är väldigt snart, åtta dagar bara. känns jätteskönt. få en dos av familjen busch har väl aldrig skadat... inte i små mängder i alla fall ;)
jag saknar även min klass. bergatrollet. supermycket faktiskt. jag trivdes förbannat jävla bra. och så himla fort det gick. det där sista året. saknar förvisso en viss del av bytingen från jönköping också. eller älvan, som jag känner dom. avskyr när saker och ting går fortare än förväntat. och att man inte vet då - hur man skulle känna nu. hade jag vetat det hade jag gjort så mycket mer utav det. jag hade inte gnällt back then. jag hade tagit vara på dagarna, sekunderna. gud vad allt blev böligt. jag vet. men det är bara så. tom magkänsla... vill fylla den med lite glädje.

saknar lisa. lisa lisa lisa. du är en sån glädjebringare. du är så fantastisk. fan. värdefulla du. hoppas du förstår det. du är jävligt bra. och när du åker till spanien, hoppas jag att du kommer ha det så jävla bra. att du kommer må bättre än någonsin. men jag kommer sakna dig. som fan.

alexander. saknar att ha honom i soffan spelandes. spelandes massa xboxspel. den alex flyttade sen. nu bor han hemifrån och har inte samma åtrå efter min soffa. det är synd. för både jag och soffan saknar honom. han är så fin den där. lilla lilla vännen. men jag antar att allt förändras förr eller senare.

no offence. men så verkar det vara. i princip INGET i mitt liv har kvar något av det jag hade förr. de vänner jag hade i typ 8an, 9an träffar jag max en, två gånger om året. och det är 1 av 10 st vänner. det liksom försvinner. man växer ifrån varandra. jag fattar den biten. men kan inte bara en liten bit av det stanna kvar? måste allt och alla försvinna.

på gymnasiet hade jag en vän jag aldrig någonsin trodde skulle försvinna. jag trodde vi skulle vara vänner tills vi dog. sen hände något. mitt huvud spelade mig ett spratt. vi förändrades och det funkade inte. på något jävla vänster. nu har jag inte ens pratat med henne på säkert ett halvår. inte ens sagt hej, hur mår du. vad fan händer?

vännerna jag hade i skolan försvann. man gick i samma klass i två år på gymnasiet. vissa av dom kändes som livlånga vänner. jag pratar kanske någon gång på sms. eller någon lite gång på fb. men inte mer. man sa att man skulle hålla kontakten. att man skulle hälsa på och inte låta avståndet på 40 mil spela så jävla stor roll. vad hände med det?

nu säger inte jag att det är de andras fel. det är minst lika mycket mitt jävla fel. och det är det som känns så tråkigt. att man låter saker och ting bara rinna ur sanden. att man inte håller fast vid de man älskar, med ett bättre grepp.

jag önskar verkligen ända ner till helvetet och upp till himlen att jag aldrig förlorar de vänner jag har nu.
det känns inte som om det skulle kunna vara möjligt. men samtidigt, varöfr inte? det har ju hänt flera gånger innan så det kan lika gärna hända igen. jag får helt enkelt hitta ett nytt sätt att hålla dem kvar.

varför ska man åldras och tro att man inte trivs med sin situation? det lär ju vara det som är problemet. man försöker hitta nya roligare saker, så man dumpar de man har för en ny grej. så jävla dumt. egentligen. visst, hade jag inte tagit steget att flytta till uppsala - som är den största anledningen till att jag inte har mina vänner i jönköping lika nära längre, så hade mitt liv sett så jävla annorlunda ut. jag undrar hur. visst, jag har ju min aningar. men vad spelar det för roll? nu är nu och nu är här. jag hoppas bara att jag slipper fler, nya, personer att sakna på avstånd. vill bara ha de jag har, kvar. sen får det gärna bli fler. men låt mig ha de jag har, kvar. tillåt den lyckan vara kvar.
för fler personer på avsånd, fler personer att sakna vetifan om jag klarar. det är för jobbigt.

jag vill krama min mamma.
jag vill sitta hemma hos min föräldrar.
jag vill klappa min förra hund.
jag vill se min lillebror gå till skolan.
jag vill se min storebror lyckas med allt.
jag vill fika med mina mor och farföräldrar.
jag vill prata med mina kusiner.
jag vill mysa med min vänner från förr.
jag vill återuppleva en dag, från förr, och verkligen ta vara på den.
jag vill träffa de jag förmodligen aldrig kommer träffa igen.
jag vill. mer än någon kan förstå torka tårarna och laga hjärtat som åter och återigen brister på grund av saknad.