Melina

Oj oj, jag vet knappt vart jag ska börja. Det känns ju inte så nyyyyytt för mig som det nu kommer kännas för vissa av er som läser, ni som känner mig och vet vem jag är.

Mycket har hänt under mitt liv som har hjälpt mig att forma den jag är idag. Och jag vill inte påstå att jag vill ta tillbaka en enda dag. Jag vill inte radera en enda känsla, en enda dag, en enda händelse hur mitt liv. För det har gjort mig till den jag är.

Det är bara det att nu har jag valt att vända mitt liv i en annan riktning. Jag har upptäckt mig själv som odefinierbar en så länge. Tills denna dag har jag alltid definierat mig själv som 'flickvän'. Aldrig som 'Melina'. Jag kan säga just nu att vem är 'Melina'? och inte kunna svara på det. Jag är i en vilsen kurva just nu och jag hoppas att valet jag har gjort nu kommer hjälpa mig kunna svara på den frågan.

Jag kommer flytta på söndag, till tierp och bo hos min fina vän Alexander, tills jag har hittat ett eget boende, var det nu än blir någonstans. Jag och Fredrik har gått skilda vägar och gjort slut. Vi har brutit förlovningen och sagt hejdå. Men på det finaste sättet jag tror något par någonsin kan säga hejdå på. Vi är fortfarande Fredrik och Melina, precis som jag är Melina och Sanna. Fredrik är min fantastiska vän och han står mig närmare än någon annan. Det vill jag aldrig någonsin sopa under mattan. Han är min bästa vän!

Jag har nu succesivt börjat packa mina kläder. Senare ska jag ta tag i andra småsaker. Jag ska bo här nu tills på söndag. Dels för jag ska jobba imorgon och på söndag men även för att jag vill ge oss ett fint avslut.

Något ni ska veta är att vi är absolut inte ovänner. Vi är bästa vänner och vi kommer alltid vara det. För ett liv utan Fredrik (vän/pojkvän) funkar inte för mig. Så är vi inte tillsammans som pojk-flickvän så är vi absolut bästa vänner. Han spelar en så betydande roll för mig i mitt liv. Han är den som håller mig kvar på jorden - samtidigt som jag bara vill sväva ut åt alla håll och kanter.

Och oroa er inte alla mina vänner, jag älskar er och ni som känner mig vet att jag kommer inte (som det ser i dagsläget) ens kunna flytta tillbaka till Jönköping. Jag trivs HÄR i Uppsala. Uppsala är min stad. Visst, inte vet jag hur jag känner om en månad, två eller ett år. Men som det ser ut nu vill jag finnas här, i Sveriges fjärde största stad.

Och nej, jag är inte deppig åt helvete och nära döden. Det här är vad jag vill och jag tror vi båda kommer klara det här. Visst kommer vi möta problem på vägen. Men vi kommer klara det. Det kommer bli tufft. Jag kommer säkert gråta maratonlänge och allt det där. Men det är nästan det jag vill. Känna den utmaningen. Känna att jag är jag, jag är själv och jag klarar det. För det gör jag.
Oavsett om jag är livrädd för ensamheten. Oavsett om jag aldrig varit själv. Oavsett om det här kommer vara mina första dagar som singel och ensam kommer jag klara det. För jag SKA klara det. Lite jävlainamma har man aldrig dött av. Så kom ihåg det - man måste kämpa för att utvecklas. Och det är just precis vad jag ska göra. Kämpa.

Nu ska jag gå och ta en cigarett, för att lugna nerverna lite.
Och mamma, om du läser det här. Ja, jag har fallit tillbaka. Cigaretten är mitt stöd just nu. När jag behöver det där lugnet. Jag måste hitta mig själv. Jag vill inte hålla tillbaka med något för att göra någon annan nöjd. Just nu är jag en rökare. Vi får helt enkelt se hur länge. Men just nu har jag inga planer på att fimpa. Jag behöver den tryggheten nu när jag sagt hejdå till Fredriks.

Älskar er.
Puss o kram
Melina