Melina

Jag har inte riktigt haft begäret att beskriva och berätta hur jag tänker, för jag har alltid inom mig varit klar, men inte förens nu inser jag att mina behov och mina krav skall också balanseras med andra i min omgivning och inte minst min närmaste.

Hur det har blivit såhär är något som sakta, sakta växer fram och det är något som kommer ta tid och göra ont. Ska jag vara helt ärlig så har jag själv också tappat mig.

Det är den här smällkäften som får en att vakna till och som får en att fatta vad i helvete jag har hållit på med. Ingen av oss är kanske änglar, men vi har ju bara sett en sida, inte den dolda, ej subjektiva saken som faktiskt spelar en lika stor roll.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan denna person. En person som fått mig att hitta mig själv, erkänna mig själv och acceptera mig själv som jag tidigare inte har lyckats med. Men nu vet jag också att det finns mer att finna.

Hur ska jag göra när jag har något obehagligt att berätta, är rädd eller bara inser hur skönt det är att luta tillbaka till den andre jag, den andre som skulle kunna sitta och ta hand om mig i flera timmar även fast denne är hur trött som helst? Jo, jag vet att denne skulle göra det eftersom jag vet att denne gör det när det väl gäller. Like yesterday.

Jag har en annan ro i min kropp, men känslorna kommer och går. Saker påminner och faktum - sanningen, kommer mig krypandes inpå, oavsett hur jag tacklar och föser undan.

När jag sitter här och skriver... Inser jag att det finns sååå mycket att berätta, som egentligen aldrig kommer kunna skrivas ner eftersom kärleken för denna person är så stor. "Tycka-om-känslan" är så mäktig så det vore fel att säga att tre ord beskriver allt. För det gör det inte och inte ens jag själv vet hur jag ska tacka, njuta och förlåta för det är så stor och så kraftfullt.

Det var säkert ett år om inte mer som jag senast skrev av mig i en blogg. Jag saknar det. För nu vill jag skrika ut, tills min röst försvinner att "DU ÄR DEN BÄSTA MÄNNISKAN SOM FINNS OCH DIN BETYDELSE FÖR MIG ÄR ENORM, JAG ÄLSKAR DIG", om och om och om och om igen.

Jag hoppas Du får ett liv Du vill ha, hur det kommer bli vet ingen av oss, men jobbigt kommer det bli. Jobbigt har fått en helt ny betydelse. Inte bara för Dig utan för mig också.

Men en sak ska vi fortsätta lova varandra, vi ska inte försvinna för varandra. Vi ska nu låta varandra vandra längs med vägen själva men samtidigt ha en trygghet som tilltalar en att "Ni har varandra".

JAG ÄLSKAR DIG!

/F