Melina

Varför är människan aldrig nöjd? Eller "människan" kanske är dumt att säga. Jag kan ju inte tala för hela mänskligheten. Det finns ju faktiskt de personer som blir nöjda, totalt.
Jag å andra sidan blir tamigfan aldrig nöjd. När jag var i Egypten ville jag hem till Sverige. Nu när jag är hemma i Sverige skulle jag kunna ge alla pengar jag äger och har för att få vara i Egypten och leva som jag gjorde i en vecka eller två. Längtar tillbaka till allt så det gör ont. Har suttit och kollat på bilder från Egypten, från mitt gamla team och bara undrar hur jävla bra dom har det.
Jag vill också.

Men jag vet att jag hellre i långa loppet är här hemma i Sverige. För jag trivdes ju inte där. I know that for sure. Men jag avskyr känslan av att ha lärt känna så många fina människor som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen.

För er som inte gjort något liknande, kanske det är svårt att förstå hur fantastiskt nära man kan komma en person på så sjukt kort tid. Men när man lever under de omständigheterna och inte känner en kotte av hela befolkningen i hela landet så skaffar man sig vänner ganska snart, och man märker också vilka som passar en och vilka som ska sollas ut illa kvickt.

Ta bara min Blue Academy utbildning på Gran Canaria. 12-13 dagar totalt, och jag har människor jag vill kalla vänner för livet. Hur är det ens möjligt? Saknaden borde fan gå och slänga sig i väggen, för jag tycker inte om den känslan.