been drinking to much cola for my own good
Det är bra här.
Har en jävla massa saknad i kroppen efter en hel del människor för tillfället.
Saknar framför allt min kära pojkvän där hemma. Min fina fina pojkvän.
Sen saknar jag dom där jävlarna från Blue Academy. Fan att man kom varandra så jävla nära på så kort tid. Helt fantastiskt. Och många av dem kanske man aldrig träffar igen. Känns helt sjukt. Vi lärde känna varandra på 11 dagar. Vissa på djupet, på riktigt på djupet, och vissa sådär ytligt. Men ändå saknar man dem så jävla mycket. De personer man lärde känna inpå, dom sitter i mitt huvud just nu och jag får riktigt ont i hjärtat. Vill bara veta att jag kommer få träffa dem igen. Men man vet ju inte. Och OM vi kommer träffas igen, kan det lika gärna bli om typ ett år. Åt helvete med den känslan. Varför??
Människor är så jävla komplexa. Det finns verkligen sånna där personer man träffar i sitt liv som man aldrig trodde man skulle kunna känna så jävla mycket för. När jag såg Frank första gången tänkte jag inte så jävla mycket positivt. Men efter jag lärde känna honom så ligger han så jävla långt in i mitt hjärta att det är oförklarligt. Den människan träffade verkligen mig rakt i hjärtat. Han är så jävla fantastisk och jag önskar så hårt att vi kommer träffas igen, snart. Fina vän.
Och Lisa, min rumskompis. Fan vilken pingla. Vi kom alltid överens. Tror inte vi var oense om något. Klickade som få kan klicka. Så jävla häftigt. Och hon bor långt ner i Sverige. Eller ja, för tillfället på Mallorca, and god knows när hon kommer tillbaka till Sverige. God know när jag kommer tillbaka till Sverige. Men jag lovar, den kvinnan ska jag träffa igen, om jag så ska dö på resan dit.
Sen älskade lilla Sofia. Söta rara lilla Sofia. Kvinnan med hjärta av guld. Så jävla fin tjej alltså. Henne ska jag också träffa igen. Det ska jag.
Jag ska träffa er alla igen. Det har jag bestämt.
Det finns så många människor som man bara låter sig passeras. Och det är så otroligt synd. Men varför bor vi så jävla utspritt i den här jävla världen? Kunde inte alla bara hamnat på ett och samma ställe. Tänk vilket team vi hade blivit. Tänk vad roligt vi hade haft det.
Jag klagar inte på min plats. Jag klagar inte på teamet jag är i nu. De är fantastiska de också. Men det känns varje dag som om något saknas. Och det är bannemig ni. Ni som fastnade där på mitt hjärta.
Fan att människan fick förmågan att känna saknad. Det är nog den tyngsta känslan jag vet. Saknad. Vissa gånger kan den vara fin. Det kan kännas bra att sakna. Men inte när man inte vet när eller var, eller ens OM man kommer ses igen. Man vet inte om man kan få bot mot saknaden. Tiden läker väl alla sår. Men jag vet att jag är en sån där brud som hänger fast vid människor. Jag saknar dem, tills jag får träffa dem igen. Och nu sitter jag här och saknar, men vet inte alls över huvudtaget om jag får se dem igen.
Men om jag får bestämma, så ska jag få bot mot min saknad.
Har en jävla massa saknad i kroppen efter en hel del människor för tillfället.
Saknar framför allt min kära pojkvän där hemma. Min fina fina pojkvän.
Sen saknar jag dom där jävlarna från Blue Academy. Fan att man kom varandra så jävla nära på så kort tid. Helt fantastiskt. Och många av dem kanske man aldrig träffar igen. Känns helt sjukt. Vi lärde känna varandra på 11 dagar. Vissa på djupet, på riktigt på djupet, och vissa sådär ytligt. Men ändå saknar man dem så jävla mycket. De personer man lärde känna inpå, dom sitter i mitt huvud just nu och jag får riktigt ont i hjärtat. Vill bara veta att jag kommer få träffa dem igen. Men man vet ju inte. Och OM vi kommer träffas igen, kan det lika gärna bli om typ ett år. Åt helvete med den känslan. Varför??
Människor är så jävla komplexa. Det finns verkligen sånna där personer man träffar i sitt liv som man aldrig trodde man skulle kunna känna så jävla mycket för. När jag såg Frank första gången tänkte jag inte så jävla mycket positivt. Men efter jag lärde känna honom så ligger han så jävla långt in i mitt hjärta att det är oförklarligt. Den människan träffade verkligen mig rakt i hjärtat. Han är så jävla fantastisk och jag önskar så hårt att vi kommer träffas igen, snart. Fina vän.
Och Lisa, min rumskompis. Fan vilken pingla. Vi kom alltid överens. Tror inte vi var oense om något. Klickade som få kan klicka. Så jävla häftigt. Och hon bor långt ner i Sverige. Eller ja, för tillfället på Mallorca, and god knows när hon kommer tillbaka till Sverige. God know när jag kommer tillbaka till Sverige. Men jag lovar, den kvinnan ska jag träffa igen, om jag så ska dö på resan dit.
Sen älskade lilla Sofia. Söta rara lilla Sofia. Kvinnan med hjärta av guld. Så jävla fin tjej alltså. Henne ska jag också träffa igen. Det ska jag.
Jag ska träffa er alla igen. Det har jag bestämt.
Det finns så många människor som man bara låter sig passeras. Och det är så otroligt synd. Men varför bor vi så jävla utspritt i den här jävla världen? Kunde inte alla bara hamnat på ett och samma ställe. Tänk vilket team vi hade blivit. Tänk vad roligt vi hade haft det.
Jag klagar inte på min plats. Jag klagar inte på teamet jag är i nu. De är fantastiska de också. Men det känns varje dag som om något saknas. Och det är bannemig ni. Ni som fastnade där på mitt hjärta.
Fan att människan fick förmågan att känna saknad. Det är nog den tyngsta känslan jag vet. Saknad. Vissa gånger kan den vara fin. Det kan kännas bra att sakna. Men inte när man inte vet när eller var, eller ens OM man kommer ses igen. Man vet inte om man kan få bot mot saknaden. Tiden läker väl alla sår. Men jag vet att jag är en sån där brud som hänger fast vid människor. Jag saknar dem, tills jag får träffa dem igen. Och nu sitter jag här och saknar, men vet inte alls över huvudtaget om jag får se dem igen.
Men om jag får bestämma, så ska jag få bot mot min saknad.
Kommentarer
Postat av: Sanna
<3 jag att jag ska vara hos dig. jag vill att du ska vara hos mig. jag bryr mig inte om vart vi är, bara vi är tillsammans. jag kommer räkna ner timmarna till juli. då får jag äntligen krama om dig igen
Trackback