Melina

Jag åker hem omkring den 20e. 20e maj. Förstå hur snart det är?! Så jävla underbart. Längtar. då åker jag direkt hem till Uppsala och packar upp. Och packar om något. För sen någon dag senare åker vi till Kalmar för att fira midsommar! Längtar så jag kan spy!

Här kommer lite bilder från Egypten. har inte tagit alls mycket. Eftersom jag inte fått med mig någon kamera. Men jag ska ta så mycket bilder som möjligt av alla vänner som tagit kort! Lovar. Men här är lite i alla fall:

är konstigt nog inte så brun längre. (eller vadå konstigt, kontorsarbete gör inte en brun så vitt jag vet)


blå himmel. som alltid. här är en pyramid. no shit....

öknen. varmt och vackert. går inte fånga på bild. det är sinnessjukt vackert med alla berg!

nåja, det finns mer på facebook. nu ska jag jobba vidare. slutar om 20min! Puss

Okej vänner. Hör och häpna.

Jag kommer hem. Och ganska snart också. För gott dessutom. Ja.

Anledningen är många. Det handlar väldigt mycket om saknaden, som ni kunde läsa om i förra inlägget. Det finns så mycket små saker, saker jag trodde var obetydliga förr, som jag nu vill åt mer än något annat.
Jag går runt var dag med smärta inom mig för att jag inte kommer åt allt det jag saknar. Och alla de jag saknar. Jag saknar så mycket så jag har ont i hjärtat varje dag.

Och jag tänkte i början att det skulle gå över. Att smärtan och saknaden skulle lägga sig på en hanterbar nivå. Men nu efter snart två månader hemifrån har det inte lagt sig för fem ören. Det har snarare blivit värre, jävligt mycket värre. Därför är det en av anledningarna. Kanske kan ses som svagt. Men jag känner bara att jag är på en sån plats i livet där jag vill ha mer klarhet om min framtid.
Jag vill veta om jag ska börja plugga, eller om jag ska skaffa mig ett heltidsjobb. Jag vill veta om jag kommer klara av livets bravader tillsammans med min pojkvän. Jag vill finnas med när våran lägenhet utvecklas och blir till något vi kommer dela en lång tid framöver. Jag vill vara med när vi köper grejer tillsammans och utvecklas som enskildig person och som flickvän-pojkvän.

Sen handlar det också väldigt mycket om mina arbetsuppgifter. När jag fick min position i Egypten, Hurghada som "allround guide/normal rep" blev jag glad för positionen men inte för destinationen. Har aldrig haft en bra bild av Egypten. Trott det är mycket sand som flyger överallt och man blir allmänt smutsig här. (Haha). Men visst, där hade jag ju fel. Det är ett fint land med mycket trevliga människor som hjälper en om man har problem med något.
Men jag frågade då också hur mycket Guide Online jag kommer ha på min destination, just för att jag ville poängtera att kontorsarbete är något jag absolut inte trivs med. Och då svarade dom att det inte alls är mycket och att sånt alltid går att lösa på plats.
Nöjd var väl jag med det svaret.
Nu efter en månad i Egypten sitter jag mellan 4-5 dagar varje vecka på kontoret med Guide Online. Och visst, arbetsuppgiften i sig är det inget fel på. Men jag kom inte hit för att sitta inne på ett kontor. Jag åkte inte så många mil från hela mitt liv där hemma för att sitta vid en dator dagarna i ända. Jag kom hit för att träffa folk, och ge service face-to-face. Och det har jag dessvärre inte fått gjort så mycket som jag hade önskat och trott.

Sen handlar det också om en viss del av planeringarna. Som inte riktigt har gått ihop. Hittills har jag en enorm skuld med pengar till mina föräldrar, just för att pengarna räcker inte till här. Så istället för att tjäna pengar så försvinner pengar. Jag behöver så mycket än vad jag får i lön för att mitt liv ska gå runt.
Dessutom har jag varit felplacerad vad det gäller mitt boende. Jag ska inte bo där jag bor, just eftersom jag inte har tillgång till kök så jag MÅSTE köpa mat ute på restauranger varje dag (vilket naturligtvis resulterar i ganska dyra veckobudgetar). De andra som bor i samma byggnad som jag, utan kök, jobbar på ett hotell där dom har All Inclusive. Så de äter gratis, både frukost, lunch, middag och kvällsmat. Vilket är väldigt orättvist. Så det har också fått mig att ifrågasätta mina managers prioritering och organisering.

Så mycket handlar om att jag inte blivit bemött på riktigt rätt sätt och att jag är besviken på framförhållningen här. Men för den delen är de alla helt underbara människor, så jag kommer sakna även dem. Men jag kan inte gå runt och känna mig maläten i kläderna för att pengarna inte räcker till.
Självklart har jag sagt till om min felplacering och orättvisan, och situationen kommer bli löst genom att jag kommer få flytta, till kök. Men för den delen känns det inte helt rätt att jag ska behöva säga till om en sån sak, det borde ha varit med i planeringen från början.
Men shit happens when you party naked som vi säger här.

Så mina vänner.
Jag kommer hem. Dock vet jag inte helt till fullo när. Men jag ska prata med min manager om det hela imorgon när hon kommer in till kontoret. Hoppas på att kunna lösa det som så att jag kan åka med Fredrik hem till Sverige. Han kommer ju till mig nu på måndag, och stanna i två veckor. Så kanske går det lösa så jag kan åka med honom hem den 14e. Hoppas. Men chansen är säkert pytteliten med min tur! ;)

Men ja, nu vet ni!
Nu ska jag chilla vidare och dra mig in till stan och stoppa mat i magen.
Vi hörs!
Saknar er, som sagt. Haha.
Pussss

Hej vänner.
Idag var jag ledig och tanken var att jag och en dansk och två finnar skulle ut och snorkla i vackra Röda Havet. Men när jag vaknade i morse blåste det alldeles för mycket som erfarenheten sa mig att de garanterat skulle avblåsa hela utflykten, så jag somnade om och någon timme senare fick jag ett sms där det stod att båtarna inte fick åka ut från hamnen pga vinden.
Så inatt har jag sovit 17 (!!!!) timmar! Har så djävulskt mycket sömn att ta igen och det var så sjukt skönt att faktiskt känna sig utvilad.

Sitter nu på kontoret och slösurfar lite. Hade hoppats på att min chef eller min manager skulle vara här men när jag kom hade de visst nyss lämnat kontoret. Behöver prata med dem båda om min framtid här i Egypten.
-
Har sån sjuk jävla hemlängtan idag. Nu. Vill hemhemhem!
Vill hem till Uppsala. Vill hem till mina vänner och bara krama om dem och säga hur mycket jag älskar dem. Fina underbara vänner.
Vill hem till Jönköping och krama om min Sara, se hur hennes lägenhet växer och hur den blir. Sen vill jag hem till min fina familj, till farmor, mormor och morfar. Vill krama om dem allihopa.
Vill till min söta lillebror som har brutit armen, stackaren. Vill se min nyfödda kusin som bara är några veckor gammal.
Vill till min gosiga lilla katt och mammas och pappas stora hund. Vill hem till sveriges sommar och känna regnet i mitt hår. Vill hem till de fina sommarblommorna som kommer upp såhär i maj. Vill lukta på liljekonvaljer, vitsippor, syréner och alla de fina björkarna. Vill känna lukten av nyklippt gräs (lukten av det nyklippta gräset här i Egypten är inte ens att jämföra. här luktar det hö, bara för att det är så torrt). Vill känna lukten av blöt asfallt när det nyligen har regnat. Vill ligga inne och kolla på film när det ösregnar ute och inte ha dåligt samvete för att man inte tar vara på solen. Vill känna lukten av nytvättat som har hängt ute och torkat. Vill känna mig lugn när jag passerar en polis och inte oroa mig för att jag inte tog med mig passet som styrker att jag får vara i landet. Vill se folk som faktiskt kan köra bil och inte vara orolig för att jag kommer krocka när som helst. Vill kunna vara ute med mina vänner utan att någon av dem blir drogade av någon äcklig egyptier. Vill kunna gå på stan utan att bli erbjuden att gifta mig med en gammal man som lovar mig en fin framtid. Vill köra bilar som faktiskt har hästkrafter. Vill slippa se massa magra hundar och katter som ingen bryr sig om. Vill kunna dricka vatten direkt ur kranen. Vill äta mackaroner med falukorv. Vill grilla med mina vänner som jag älskar mest av allt. Vill äta min mammas mat och prova nya rätter. Vill kunna gå i shorts och linne i en liten kiosk utan att 10 egyptiska män ska glo och kalla en hora på arabiska. Vill slippa alla äckliga taxichufförer sopm man inte ens kan sitta i passagerarsätet med utan att de ska börja klabba på en. Vill kunna prata med de där hemma i telefon utan att få dåligt samvete för den massiva kostnaden!

Vill ta av mig masken och låta alla veta att jag inte mår bra och att jag inte trivs...

Så mycket jag vill.
Så mycket jag ska göra.

Älskar er.

Det är bra här.
Har en jävla massa saknad i kroppen efter en hel del människor för tillfället.
Saknar framför allt min kära pojkvän där hemma. Min fina fina pojkvän.

Sen saknar jag dom där jävlarna från Blue Academy. Fan att man kom varandra så jävla nära på så kort tid. Helt fantastiskt. Och många av dem kanske man aldrig träffar igen. Känns helt sjukt. Vi lärde känna varandra på 11 dagar. Vissa på djupet, på riktigt på djupet, och vissa sådär ytligt. Men ändå saknar man dem så jävla mycket. De personer man lärde känna inpå, dom sitter i mitt huvud just nu och jag får riktigt ont i hjärtat. Vill bara veta att jag kommer få träffa dem igen. Men man vet ju inte. Och OM vi kommer träffas igen, kan det lika gärna bli om typ ett år. Åt helvete med den känslan. Varför??
Människor är så jävla komplexa. Det finns verkligen sånna där personer man träffar i sitt liv som man aldrig trodde man skulle kunna känna så jävla mycket för. När jag såg Frank första gången tänkte jag inte så jävla mycket positivt. Men efter jag lärde känna honom så ligger han så jävla långt in i mitt hjärta att det är oförklarligt. Den människan träffade verkligen mig rakt i hjärtat. Han är så jävla fantastisk och jag önskar så hårt att vi kommer träffas igen, snart. Fina vän.
Och Lisa, min rumskompis. Fan vilken pingla. Vi kom alltid överens. Tror inte vi var oense om något. Klickade som få kan klicka. Så jävla häftigt. Och hon bor långt ner i Sverige. Eller ja, för tillfället på Mallorca, and god knows när hon kommer tillbaka till Sverige. God know när jag kommer tillbaka till Sverige. Men jag lovar, den kvinnan ska jag träffa igen, om jag så ska dö på resan dit.
Sen älskade lilla Sofia. Söta rara lilla Sofia. Kvinnan med hjärta av guld. Så jävla fin tjej alltså. Henne ska jag också träffa igen. Det ska jag.
Jag ska träffa er alla igen. Det har jag bestämt.

Det finns så många människor som man bara låter sig passeras. Och det är så otroligt synd. Men varför bor vi så jävla utspritt i den här jävla världen? Kunde inte alla bara hamnat på ett och samma ställe. Tänk vilket team vi hade blivit. Tänk vad roligt vi hade haft det.
Jag klagar inte på min plats. Jag klagar inte på teamet jag är i nu. De är fantastiska de också. Men det känns varje dag som om något saknas. Och det är bannemig ni. Ni som fastnade där på mitt hjärta.

Fan att människan fick förmågan att känna saknad. Det är nog den tyngsta känslan jag vet. Saknad. Vissa gånger kan den vara fin. Det kan kännas bra att sakna. Men inte när man inte vet när eller var, eller ens OM man kommer ses igen. Man vet inte om man kan få bot mot saknaden. Tiden läker väl alla sår. Men jag vet att jag är en sån där brud som hänger fast vid människor. Jag saknar dem, tills jag får träffa dem igen. Och nu sitter jag här och saknar, men vet inte alls över huvudtaget om jag får se dem igen.

Men om jag får bestämma, så ska jag få bot mot min saknad.

Förlåt för INGEN uppdatering på typ hundra år.
det ni inte vet får ni fan ta reda på.
om ni är intresserade.

finns i alla fall i egypten, hurghada i cirka 6månader till. trivs som fisken i vattnet. frippefreddan kommer dessutom och hälsar på i slutet av maj. längtar!!

jobbet går bra. jag har hittills skött mig fint.

dock är jag sjuk, fortfarande. varit det i en månad. fick ligga med dropp hos läkaren igår. det är den vanliga hostan som hänger i längre än vanligt pga ACn och värmeomväxlingen. men det ger sig väl snart hoppas jag. :)

aja, vill ni höra av er till mig är mitt egyptiska nummer 0199589396
så slå gärna en signal. det är ganska dyrt för er, men inte för mig ;)

puss o kram på det. vi hörs la! :)
imorgon är min lediga dag, så då ska jag glassa i solen. bahbah!