Melina

Sitter i skolan. Nu är det bara fyra terminer kvar, sen tar jag studenten. Woow.
Jag har MatteB, jag hatar skolan atm. Vet inte om det är att jag har en dålig dag eller om jag bara är störd.
Jag förstår, men jag vill inte jobba med det. Jag är inte dum,
jag fattar att x gånger x är likamed 2x.
Men bara för det vill jag inte skriva det i olika fomer om och om igen. Jag vill inte sitta här och göra saker som jag aldrig någonsin kommer ha användning för i framtiden - förutom då jag ska lära min ungar, som i sin tur kommer avsky det och inte förstå 'varför'.
Men det är väl så livet är..? Eller? Det är väl antagligen meningen att vi ska sitta och slösa våra korta liv på något så meningslöst som ekvationer, förkortningar och andra löjliga saker.
Och skulle jag säga detta till en läraren och verkligen stå för vad jag tycker skulle jag få en stämpel i pannan direkt där det står "IG" och i det lilla brevet hem till mig kommer det stå att Melina Busch har fått IG i Matematik B pga korkat sätt att tänka. Men det är väl så det är.
Jag antar att det är så man ska behöva tänka numer - 'det är väl så det är'.
Just live with it. Eller vadå.

Nej men visst, jag sitter gladeligen och slösar mitt liv, som kanske kommer vara på 60 år till (kanske kortare) på att sitta och förstå mig på anledningen till varför vi ska ränka matte som jag aldrig kommer ha användning av.
Kan det inte funka så att de som vet att de ska jobba med skiten kan läsa detta vid sidan av, så kan vi som har en mer meningsfull mening här i livet koncentrera oss på hur människan funkar, varför vi är ledsan, hjälpa folk som har det svårt och göra någon nytta här i världen.
De som känner att de vill jobba med tal som knappt finns med i svenska språket - gör det. Spelar inte mig någon roll, men dra inte ner mig i skiten. Jag vill ägna mitt liv till att hjälpa folk som inte har det bra. Jag vill hjälpa de som är ledsna, som inte har bra med pengar eller de som har en ilska som kommer någonstans där inneifrån men inte vet hur de ska ta hand om den. Det vill jag. Men nej, ändå ska jag behöva tänka 'det är väl så det är'.

Bara lev med det.

Imorgon kommer Fredrik. Äntligen. Jag säger då det. Det var FÖR länge sen nu. Och ja, det tär på en. Som fan. Men vad ska man göra åt det? Även här får jag åter igen tänka 'det är väl så det är'. Egentligen vill jag ha honom inneboende hos mig. Så jag kan ta på honom jämt, se på honom, pussa på honom.
Det skulle vara smidigt. Men vem sa att livet var smidigt? Inte mamma i alla fall - smartaste kvinnan i världen. Nej. det har aldrig varit smidigt. Och kommer förmodligen inte bli det heller.
Cancern kommer aldrig kunna utrotas. För läkarna kan inte. Det är en skapelse av någon jag skulle vilja kalla djävulen. Inte djävulen som i Gud och Satan. Nej, jag tror inte på det, jag tror på allas våran egen gud, allas våran egen djävul. Den där jäveln som är orättvis, som drabbas andra människor med något de aldrig gjort sig förtjänta av.
Som exempelvis min väns brors fru. Varför? Varför ska hon behöva gå runt och oroa sig dag ut och dag in?
Och inte fan drabbar det bara henne, nej, även alla runt omkring. Och ingen gör något åt det - för vad kan göras?
Gå hem och vänta. 'Det är väl så det är'.
-
Min lektion börjar om tio minuter. Jag vill inte. Jag vill åka hem till Tessa, lägga mig och sova med kissen Stina jämte mig och höra henne spinna. Det vill jag. Jag vill ligga där tills jag vaknar - någon gång.
Jag vill ligga där och inte tänka, inte röra mig, inte göra något.

Det skulle vara skönt. Men nej, jag ska vara i skolan. Som alla andra duktiga MVGbarn. Jag ska vara en av dom där, det är i alla fall vad mina papper säger, och en del av mig själv. Men jag vet inte.
Jo, jag måste, annars kan jag aldrig lyckas bli det jag vill bli. 'Men det är väl så det är'.