Melina

Det var någon som bad om att få läsa hela min novell (Min Robinsonad).
Här kommer den!

Min Robinsonad

Det gick ganska bra att äta min frukost idag. Jag fick i mig ett halvt äpple och ett glas vatten. Jag kände mig nöjd. Men jag kände fortfarande av min ensamhet som stod och väntade vid sängkanten varje morgon då jag öppnade ögonen. Lika kall som den alltid känts det senaste året. Alltid samma sak, varje morgon. Jag stiger upp ur sängen runt tiotiden och försöker ignorera kylan som väntar utanför täcket. Jag kliver upp och tar på mig min röda morgonrock och ger mig ut i köket för att eventuellt pilla i mig något som skulle kunna ge mig lite energi. Men det är alltid lika tungt - halsen stänger sig och jag blir illa mående. Men just idag vet jag att jag borde äta, då jag hade tänkt ta mig till affären och köpa något som kan fylla mitt otroligt tomma kylskåp. Det var trots allt lite mer än en vecka sen jag var utanför lägenheten sist.
Efter att jag har fått i mig mitt äpple sätter jag mig och tar en cigarett mellan läpparna och tänder. Jag drar fyra djupa bloss och släcker den. Sedan går jag ut mot min soffa där jag kan se mina svarta mjukisbyxor slängda på golvet. Jag tar på mig dem och väljer ut en grå polotröja och trär den över huvudet. Sedan får jag syn på min mössa som ligger på golvet tillsammans med all tvätt och annan bråte jag inte orkat ta hand om. Jag slänger på mig mina gympaskor och går mot dörren, tar ett djupt andetag och blundar, trycker ner handtaget och möter den kalla världen utanför.
Det går folk fram och tillbaka och ser upptagna ut. Jag vågar inte ens slänga en hastig blick mot de jag möter, då jag fasar att någon skulle titta tillbaka. Jag undrar om de ser mig? Jag undrar vad som skulle ske om jag gick fram och frågade "hallå, syns jag?". Men nej, det skulle jag aldrig göra. Aldrig skulle jag möta den bittra sanningen då jag skulle se blicken på denne person segla iväg, icke medveten av min närvaro.
Jag klarade mig osynlig till affären, köpte en påse med tre äpplen och en flaska kolsyrat vatten. Betalade utan och säga något och lämnade sedan affären snabbt. På vägen tillbaka till lägenheten börjar jag känna mig yr och svimfärdig. Oh nej, det var ångesten som började smyga sig inpå. Jag blir nu tvungen att skynda upp för den lilla backen och in i lägenheten igen. Skönt, jag klarade mig utan att behöva möta någons blick.
Jag stänger dörren bakom mig försiktigt, då mitt huvud dunkar. Låser dörren och bestämmer mig för att hälla upp vatten i ett glas och lägga i en TREO-brustablett för att hämma smärtan i mitt huvud. Tillsammans med mitt glas tänder jag en cigarrett och blossar under fläkten. Fläkten funkar inte riktigt som den ska. Bara den lägsta effekten fungerar. Mina tapeter är gula. Men det är för röken. Kvinnan som bodde här innan mig var också rökare och jag har inte orkat tapetsera om. Inte någonstans i hela lägenheten faktiskt. Jag svävar långsamt med blicken över mitt stökiga kök och tar ett bloss till. Jag dricker upp och släcker cigarretten.
Jag sätter mig framför datorn och klickar upp några gamla modellbilder, från några år sen tillbaka. Jag var vacker, stolt och utåtriktad. Men sen bytte jag manager och blev utbränd, deprimerad och ensam. Jag gick in i väggen i samband med att jag vägde för lite. På mina 178 centimeter vägde jag bara 45 kilo. Mitt BMI var nere på 14,2. Jag bröt ihop och har sen dess inte träffat en människa, på riktigt då alltså.
Jag stänger laptopen för jag känner hur mina tårar börjar bränna bakom ögonen. Blotta tanken av hur lycklig jag en gång var får mig illamående. Men det är inget ovanligt.
Jag går till toaletten och sätter mig för att kissa - ingen mens idag heller. Den har varit utelämnad i snart tre år. Allt i samband med min vikt, såklart. Jag reser mig upp och drar på mig byxorna. Ställer mig på vågen och ser siffran 49. Jag har gått upp, tack gode gud. Men nu får det vara nog. Nu vill jag inte gå upp mer. Ett BMI på 15,5 är jag nöjd med. Jag bestämmer mig för att göra i ordning ännu ett glas med TREO och tända ännu en cigarrett.
Ännu en vanlig dag på Regeringsgatan i Stockholm City.

---

Vet inte om jag kan säga att jag är supernöjd med den. Eller, jo, jag tycker om den för vad den är - en novell. Men som en Robinsonad vet jag inte. För jag är himla osäker på om den passar in i kraven som finns.. så att säga. Vi får se vad Thony säger när han väl rättat den, vilket kommer ske om låååång tid ;) Som allt annat. haha.
-
Ligger hemma sjuk idag igen. Fyfan för denna hostan alltså. It keeps me up at night och min hals känns som om den blöder. Ajaj. Men jag tog en Alvedon för första gången igår. (dom som känner mig vet att jag helst aldrig stoppar sånt i mig..) Och jadu.. det hjälpte lite. Men inte helt. Men vad ska man räkna med? aja.
No time for a wining ass.

Undra vad som ska hända idag...? Mamma bad mig städa iordning lite om jag orkade. Får se om kroppen tillåter detta. Städa ju trots allt hela mitt rum igår, plus böt sängkläder och grejer. Älskar att bädda rent. Det är fan det finaste som finns. Sköööönt.
-
Det blir förmodligen en skidsemester över nyår någonstans (antingen på själva nyår, eller efteråt) tillsammans med Uppsalagänget! Det ser jag framemot mycket!
Snart är det jul också. Kan man tänka sig det?
Jag har så mycket jag ser framemot, men det känns som om tiden går så långsamt. När ska jag få njuta?

Jag längtar efter DreamHack som startar den 24e november för oss i crew.
Jag längtar efter den 16e november då jag ska upp till Fredrik igen över helgen.
Jag längtar efter julafton, litegrann faktiskt.
Jag längtar, självklart, efter skidsemestern! Ska bli skitskoj. Dock dyrt, men det är det värt ;)

Jag måste börja jobba nu! Ska börja söka ordentligt, på allvar snart.. måstemåste!
Kanske på Ica eller nått? Bara jag får pengar för fan.


Aja. pusspåer, ska kolla på Heroes s02e07 nu.