Melina

Sitter här och lyssnar på fin musik.
Tänker på dig och undrar hur länge man ska klara av det här.
Hur länge ens hjärta orkar.
Hur länge man orkar kämpa för att stanna kvar, här.
Come and kiss this pain away.
Nu när du vet, känns det på ett sätt bättre,
men på ett sätt jobbigt.
Bättre för att.. Då slipper jag dölja något som faktiskt finns där,
och som förmodligen alltid har funnits där, sen första dagen då jag såg dig.
Jobbigt för att då kan jag inte dölja det, liksom.
Känns som du ser på mig på ett annat sätt. Känns som jag måste..
Visa mig mer. Öppna mig mer. Just därför. Eller, jag vet inte..?

Känner för att sitta och bara skriva, tills jag får kramp i fingrarna, tills jag somnar. Tills jag inte orkar mer helt enkelt.
Känner för att bara fördriva tiden på det bästa som finns, men ändå det svåraste som finns - sova.
Känner för att sova bort dessa veckor som kvarstår. Känner för att inte gå ut, inte röra på mig. Bara sova. Men om jag inte ens kan sova ordentligt på natten, hur skulle jag då kunna sova så länge..?
Har kunnat sova denna helgen, förmodligen på grund av dig. Så mycket som är "på grund av dig", idag. På grund av dig har jag haft en fin helg. Finare än vanligt. På grund av dig har jag lett, hela vägen. På grund av dig känner jag en viss ro inom mig. Dock känner jag mig också tom, för du är ju inte här längre. Men du anar inte how much joy you bring to my life. Helt otroligt. Det finns nog ingen som faktiskt förstår sig på dig och mig. Det finns nog ingen som ser det vi ser, eller hur? Vi har sagt det innan, och jag säger det igen, du och jag är något speciellt. Något inte många andra är eller haft/har. Vi är speciella. En speciell kombination, so much perfection. Men just nu, so far away from reality.

Vi pratade om utlandsresa vi gjorde för någon månad sen. Hur perfekt den var. Och att vi bara måste göra om den, fast i två veckor den här gången. Blir väl om ett halvår eller något liknande. Eller.. 9 månader kanske till och med, beroende på pengar och tid osv. Men ut ska vi, du och jag, igen. För det kan man inte låta bli med, eller hur?
-
Ska snart fortsätta läsa min bok med. Skönlitteratur. "Äcklig" heter den. Handlar om en kvinna som växte upp under otroliga omständigheter. Kan skriva en bit av vad som står på baksidan;
"Constance var van vid att bli misshandlad av sin egen mor, både psykiskt och fysiskt, och regelbundna slag och svält orskade flickan ofantlig smärta. Men det var den känslomässiga tortyren  - avsaknaden av kärlek - som gjorde mest ont. Föreställ dig att din mamma kallar dig "en äcklig, ful bakterie". Föreställ dig att din mamma flyttar när du är tretton år gammal och lämnar dig ensam kvar i huset, utan värme, elektricitet och mat. Hade du överlevt?"

En så länge verkar den bra. Jag gillar sån sorts läsning. Verklighet, och rått. Den hemska sanningen, som vi faktiskt lever i dagligen, men som vi blundar för. Man får en annan syn på livet när man läser om sådana här händelser.
-
Take care.