Melina

Nej, jag vill verkligen inte mer.
Och jag har kommit på en sak. Man säger ofta att gnäll inte, för det finns de som har det värre. Men vadfan, jag vet inte hur det känns att inte ha någon mamma, jag vet inte hur det känns att inte ha något hus, jag vet inte hur det känns att bli misshandlad dagligen, jag vet inte hur det känns att ligga på dödsbädded och önska att man inte gjort dittan och dattan. Men jag vet hur det känns att förlora ett djur, ett djur som funnits i ens liv i många många år. Jag vet också hur det känns att gå runt med en otroligt grämande oro i magen om att man kanske, kanske har ett hjärtfel. Jag vet också hur det känns att såra någon. Jag vet hur det känns att inte veta vad man vill med livet. Och jag vet hur det känns att längta efter att få komma bort -  bli medvetslös och slippa allt. Jag vet hur det känns, och det är de värsta känslorna jag någonsin upplevt. Som jag fortfarande upplever. Så därför kan jag visst gnälla. Jag kan gnälla och säga att det suger fitta. Jo, det kan jag visst! För det här är jag, och det här är det värsta jag varit med om. Jag kan inte jämföra med hur det känns att inte ha en mamma. Men jag kan jämföra med det jag har gått igenom. Sådärför anser jag att jag visst har rätt till att känna såhär. Därför anser jag att varje person har rätt till att känna så, om det anser att sitt problem är så stort. För de kan inte jämföra med något de aldrig upplevt.

Jag vill inte mer. Jag vill hoppa. Från något högt. Och bli medvetslös. Ligga i koma ett gäng dagar, och hoppas att man vaknar och får reda på att man är lagad. Jag vill bara slippa. Jag vill slippa sitta på toan på skolan och gråta. Och önska att man bara kunde få försvinna. Jag vill inte mer. Kan jag få slippa det då?
Om det finns en Gud, ta bort mig.