Melina

Har ni tänkt på en sak? Det är aldrig OK att säga att man hatar livet. För då ska det alltid finnas någon jävla pingstvän där ute som rättar en och säger dittan och dattan. Men vet ni vad? Jag skiter i hur illa det låter, för jag har kommit underfull med att jag inte gillar livet, och hur livet funkar.
Trots att jag kanske framstår som korkad och impulsiv så tänker faktiskt jag också,jag har också känslor. Jag har tänkt på hur livet funkar och vad man gör. Vilka regler som finns oskrivna och varför människor gör si och så. Jag har kommit på att livets mening inte finns. Det finns inga svar på denna fråga. Det fanns det förr, då alla trodde på den allsmäktige Guden, med ett stort G, men nu då? Nu när jag inte tror på denna "gud". Jag tror inte att våran mening med livet är att utveckla jorden och leva "osyndat" för att sen få ett evigt liv uppe hos farsan däruppe. Jag tror inte på det där bjaffset. Så vad har jag då för mening med livet?
Finns det ens något sånt? Man går bara och hela tiden väntar. Man väntar på att man ska få svar. Man väntar på att få träffa denne. Den där rätta. När vet man om ens kommer göra det? Och hur vet man om man ens vill? Om man ens vill eventuellt gå igenom samma jäkla skit igen.

Är inte sepration det värsta som finns så tell me!
Nästa gång jag går in i ett eventuellt förhållande ska jag inte lära känna familjen. För det faktiskt så att när man väl gör slut med någon, eller bli dumpad, är det inte bara själva pojk/flickvännen man förlorar. Det är en hel "andrafamilj".

Så, you know what?
Jag tror inte jag mår så bra.. Jag tror inte jag vill ha det här mer. Men vad ska jag göra? nejjuste.
alltså. över huvudtaget. kommer nog aldrig kunna prata om det, på riktigt. utan bara via min text. det känns inte bra. jag vet inte hur man formulerar sig. hur man får andra att kunna förstå mitt huvud. jag vet itne själv vad som är problemet så hur ska jag då kunna få andra att förstå?
vart är världen påväg? vart är min värld påväg?
tänker aldrig någonsin säga hur jag fungerar, för jag kan inte.
tänker aldrig någonsin erkänna detta misstag, inte än på ett jäkla tag i alla fall.
finns det något där sen, så lär jag märka det.
men som det ser ut nu är det påväg utåt. men ja, vad ska jag göra? it's my fault.

aldrig kommer någon utav er där ute förstå vad jag menar. för jag kommer aldrig tillåta det.
inte med flit, men det bara är så. jag kommer aldrig kunna tillåta er. för jag vet inte hur man gör.

jag bara blurrar. som vanligt.
och alla ni där ute kommer ha frågetecken istället för svar när ni läser min blogg.
men vad ska jag göra när jag itne hur vet något annat sätt?

nej. juste.