Melina

Vadfan går jag runt o väntar på egentligen? När ska livet BÖRJA på riktigt?
När ska man känna sig säker på att när man väl sitter i sin rullstol, gammal och jävlig, kommer man vara nöjd med sitt liv. Inte känna att man missat något.
Men nej, har jag kanske redan missat något som inte går ta igen?

Känner mig fortfarande ängslig..
Imorgon blir det hjärtläkarn också. Fyfan. Vill inte, samtidigt som jag vill - såklart.
Typical me.
När ska man känna att man har allt under kontroll?
Jag har så mycket jag väntar på, som jag inte ens vet orden på.
Jag vill flytta. Jag vill komma igång. Jag vill sluta plugga och börja jobba.
Känna att man gör någon nytta. Känna att livet är riktigt värt. Men när händer det?
Och vad måste man göra för att det ska hända? Att allt inte levereras automatiskt kan jag också förstå.
Men hur ska man göra då?


Dom säger åt mig att jag ska tänka på mig själv och inte bry mig så mycket om vad alla andra känner - för jag behöver det. Men när är det riktigt okej att verkligen tänka på bara sig själv då?
När ska man slippa få skuldkänslor för sina handlingar då man vet att man inte borde gjort som man gjorde - för den andres skull?

När?

Jag vill bara tänka på mig själv, och självklart de allra allra allra närmsta. Självklart.
Men resten då? När ska man få blockera deras känslor utan att få skit/konsekvenser för det?
Ni ber mig tänka på mig själv. Ni ber mig koncenterar på mina needs, men nu, funkade inte det heller...?

Eh, jag vet inte. Jag vet inte alls.
Jag fortsätter vänta. Jag fortsätter tänka.
Jag fortsätter skita i det. Jag fortsätter helt enkelt leva crapycrapy life.

Eller?