Melina

Det är tal om att "barnens bästa ska sättas i första hand" när man pratar om att homosexuella ska få adoptera. Självklart, säger jag. Självklart ska barnens bästa komma först! Det vill väl vi alla? Men vem har någonsin påstått att det är bättre för ett barn att leva i svält och fattigdom än att leva tillsammans med två mammor, eller två pappor? Vem kan ha rätten att påstå en sådan sak?

Det är oroväckande när man läser och hör folks åsikter emot homosexuellas rätt att adoptera. De påstår sig veta att ett barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild i hemmet, de påstår att ett barn blir utan tvekan mobbat och undanskuffat på grund av deras föräldrars sexuella ställning, de påstår sig veta att två mammor absolut inte skulle funka i ett hem med ett barn. Men vem har rätten att påstå en sådan sak? Att ett barn behöver både en manlig och en kvinnlig förebild går nästan alltid att lösa på ett eller två sätt. Har de en mormor/morfar eller farmor/farfar så löser det sig, eller kanske en manlig/kvinnlig lärare i skolan? Svårare än så är det faktiskt inte. Jag tror människan bara hittar på anledningar utan att riktigt tänka efter innan de öppna munnen och börjar prata. Jag anser att det är de adopterade, som själva upplevt ett liv med en, eller två homosexuella föräldrar som kan svara ärligt och uppriktigt om påståenden är riktiga.

Vi får heller inte glömma att självklart finns det de barn som upplevt en dålig uppväxt tillsammans med sina homosexuella föräldrar, men samtidigt, finns det inte barn som upplevt en uppväxt med mobbing och andra obehagskänslor tillsammans med sina heterosexuella föräldrar? Något ingen kan förneka är att mobbingen existerar på gator, skolor, arbetsplats och i hemmet, oavsett om föräldrarna har en homosexuell läggning. Dessutom kan ingen heller förneka att det finns de barn som är elaka mot andra barn, utan några direkta anledningar. Barn mobbar barn för deras glasögon, för deras kläder, för deras hårfrisyr, för deras tänder och för deras handstil. Men vems fel är detta, från början? Inte kan det vara mobbaren. Och det kan jag säga med säkerhet; att ingen föds elak, utan det är något man uppfostras till. Småbarn har inte fördomar så länge inte föräldrarna har gett dem det. Istället för att vilja ändra på hur de homosexuella ska få leva (adoption osv.) borde man ändra på hur samhället ser på en medmänniska - homosexuell eller inte. Det är inte de homosexuellas fel att deras adopterade barn blir dåligt behandlade av deras skolkamrater, utan samhället och dess syn. Jag kan med fullaste allvar påstå att om det ska vara så att homosexuella inte ska få adoptera, pga. barnens skoltid "kommer bli ett helvete" borde inte heller överviktiga eller fula personer få skaffa barn, då deras barn löper större risk att ta efter sina föräldrars utseende, för barn mobbar barn som är överviktiga eller barn som har ett annorlunda utseende. Så är det och så kommer det fortsätta att vara tills föräldrar och skolledning tar tag i detta problem.

Enligt RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) har en så länge 40 000 personer i Sverige växt upp med åtminstone en homosexuell förälder. Undersökningar visar också att lesbiska kvinnor har samma längtan efter barn som heterosexuella kvinnor. Så hur kan man vilja ta ifrån dem deras rätt att skaffa barn bara för att man inte tror att barnet kommer trivas?

Det är också tal om att man inte borde låta homosexuella adoptera fören vi har fått bort denna diskriminering mot homosexuella, då barn inte ska ses som ett experiment. Ja, det låter väl på ett sätt förnuftigt. Men tänk ett steg till. Hur ska vi bli av med denna diskriminering om vi inte tillåter de homosexuella mer och mer? Hur ska man kunna bilda en ärlig uppfattning om homoadoption om man inte vet hur det ser ut och hur det funkar?

Kort och gott tycker jag det är dags att införa nolltolerans mot mobbing och att det är dags att sluta låta mobbarna styra samhället!
Länge leve de homosexuella!

Tack för mig.
/Melina Busch