i try not to care, but it's hard because you're like a nagging ache going on in my head
Jag begär inte att någon ska förstå. För ibland förstår jag inte ens själv. Det enda jag vet är att det gör ont. Ont i hela jävla kroppen av att veta att du, DU av alla människor, ska flytta hit. Varför? Varför i helvete just Uppsala? Jag trodde jag skulle få slippa det när jag flyttade fyrtio mil hemifrån. Men nej, självklart väljer du Uppsala av alla jävla städer som finns i Sverige. Det finns 100 städer som har MINST 11 000 invånare, men ändå, väljer du Uppsala. Varför? Jag förstår inte. Vadfan kan du uträtta här? Jag vill inte ha dig här. Jag vill vara fri från dig och aldrig mer se ditt ansikte igen. Det var det jag trodde blev sant när jag flyttade till Uppsala. Men det sprack visst. Lika mycket som du förstörde mitt liv en gång i tiden känns det som om du kommer lyckas make the history repeat itself. Schysst kille.
Jag kan inte hjälpa det. Jag hatar dig. Jag påstår alltid att jag inte hatar. Att det bara är slöseri på tid. Men jo, fan alltså, den känslan jag känner i mig så fort ditt namn, eller något annat som kan kopplas till dig dyker upp, måste vara hat. Rent jävla hat.
Jag önskar att jag bara kunde säga att jag inte bryr mig. Och verkligen mena det. Men det går inte. Jag kan inte ljuga. Jag bryr mig. För jag hatar dig. Jag vill inte se dig mer. Jag vill inte. Varför kan jag inte bara få slippa?
I hate myself for the fact that I onced love you.
Det värsta av allt det här är att du inte har en aning om det här. Men kanske nu blir det ändring på det? Du vet verkligen inte vad du har gjort för att jag ska skriva det här, känna det här, eller hur? Du har inte en jävla aning. Så jävla dum är du. Så jävla arrogant är du. Fyfan.
Och nej, man ska inte dömma. Du kanske har förändrats. Vad vet jag? Men samtidigt, jag bryr mig inte, I don't give a rats ass about how you are these days. I really dont. För vad du en gång gjorde, om och om igen kommer aldrig försvinna. Åtminstone inte så länge du vet om det och verkligen VET... om ens då.. Men den dagen kommer aldrig komma. För jag känner mig själv. Jag kommer aldrig berätta det. Hur mycket jag än vill. Och hur mycket jag än borde, för min egen skull, så kommer jag inte det. Dumt nog. Så jävla dum är jag mot mig själv.
jag menade det jag sa. han kan bli min första.
Du är stark. Och en fin vän <3
deee vaar treeee ååår seeen ni gjooordee sluuuut geeeet ooooveer hiiiim
"jag menade det jag sa. han kan bli min första."
person som du dödar då eller? hehe.
frys ut honom bara ^_^ eller flytta utomlands. eller ta tag i problemet: snacka om det som hänt eller så. vad vet jag.
att prata om problemet är alltid ett stort steg för att få det att försvinna. just a tip.
din lilla trångsynta patetiska cp hora. jag tycker inte heller han ska flytta upp till uppsala eftersom alla vill ha honom kvar här nere. däremot är de jäävligt skönt att du inte bor kvar.
Du tycker inte det är dags att lägga saker och ting åt sidan? Jag menar hur känns det för din sambo när du ältar i saker som hände ca 3 år sedan?
Att du tar upp de bevisar bara att du inte kan komma över de, vilket är mycket konstigt för om jag inte har fel var det väl du som tog hans bästa vän och inte tvärt om!?
Han har kommit över de, uppsala är stort. Ni lär inte springa på varandra när ni hämtar tidningen på morgonen. Så let it go!!
vi pratar inte längre och kanske egentligen inte ger åsikter till varandras åsikter osv. men ville bara säga att jag fanns där då, och jag såg och vet vad du gick igenom, så jag förstår hur du känner. alla som inte var med vid den tidpunkten i ditt liv kan ju egentligen inte ha en åsikt alls, så screw them. ville bara säga det, och hoppas att allt är bra. kramis