Melina

Ni är så tråkiga som beter er så där. Ni är så tråkiga som dömer innan ni vet all fakta. Förstår ni inte att det är tråkigt? Förstår ni inte att ni inte har så mycket med saken o göra? Anledningen till att jag skriver det i bloggen, är för att det är MIN blogg. Min "dagbok" or whatever.

Ett litet svar till Lisa, som säkert kommer få resten av alla fördomsfulla personer där ute att förstå lite mer.. kanske.. "Du tycker inte det är dags att lägga saker och ting åt sidan? Jag menar hur känns det för din sambo när du ältar i saker som hände ca 3 år sedan?
Att du tar upp de bevisar bara att du inte kan komma över de, vilket är mycket konstigt för om jag inte har fel var det väl du som tog hans bästa vän och inte tvärt om!?
Han har kommit över de, uppsala är stort. Ni lär inte springa på varandra när ni hämtar tidningen på morgonen. Så let it go!! - Lisa http://leejsa.blogg.se"

Okej. Vi tar en sak i taget för att ni med större säkerhet ska få in informationen i era huvuden.
Lägga saker åt sidan? Jo. Visst skulle det vara oerhört skönt om jag kunde göra det. Visst! Men jag kan inte, fören jag har fått fram det jag har velat få fram enda sen jag lämnade honom. Och hur det känns för min sambo är inte riktigt min plats att berätta, så det får du fråga honom. Dock vet jag med 100% säkerhet att han stöttar mig. Och att han finns här för mig, som ingen annan. Han är en fantastisk människa och han förstår mig bättre än någon annan.
Och nej, BRA LISA, du har fått ett rätt "Att du tar upp de bevisar bara att du inte kan komma över de" Rätt! Jag har inte kommit över det HAN gjorde mot MIG. Det fanns ju faktiskt en anledning till att jag lämnade honom. Och att det blev Fredrik, hans bäste vän var inte för att skada Andreas, utan det var för att det var Fredrik som fick mig att förstå hur kärlek ska se ut. Hur den man älskar SKA behandlas. Så att Andreas skadades på vägen bryr jag mig faktiskt inte så mycket om, för det förtjänade han, i mina ögon. För han hade gjort så mycket mer skada mot mig än vad det steget någonsin kunde gjort. Och att han har kommit över det är ju skitbra! För hans del. Och det har han också för det JAG gjorde mot HONOM var inte ens hälften som illa som det HAN gjorde mot MIG. Förstår du?

Och vad jag vet så gjorde han liknande saker mot dig. Det var i alla fall vad du sa till mig när vi snackade efter att ni hade gjort slut första gången. Men du var visst inte stark nog att stå fast vid ditt ord. Du gick tillbaka. Eller hur? Jag gjorde mina starka steg som gick ifrån honom, och höll mig borta. Du var svag och gick tillbaka. Anlendingen ser jag inte, men det antar jag att du gör/gjorde.

Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att ni ska vara så förbannat snabba på att döma! Varför gör ni så? Har ni för mycket fritid och måste hitta någon att gnälla på? Måste hitta någon att försöka trycka ner? Go somewhere else. För det nöjet kommer ni inte få när det gäller mig. Det ni i så fall kommer få är en förklaring, för det kan även jag tycka att ni är värda. För visst, ni är ju trots allt vän med Andreas. Antar jag. För varför skulle man annars försvara honom?

Och jag tycker inte det känns rätt alls att publicera det här på min blogg, för det känns inte snällt. Och i de flesta fall är jag en snäll person. Bryr mig om andra och vill andras bästa. Men det kanske är dags att faktiskt säga sanningen nu, så ni slipper sitta och skriva saker till mig, som jag vet att ni aldrig skulle säga i verkligheten om ni fick chansen, istället skulle ni bara titta snett, så där som typiska tjejer gör. Snacka skit. Men inte till personen i fråga. Det vore för pinsamt. Eller?

Okej, here I god. Och Andreas, skyll dig själv för fan. Har du inte lite bättre koppel på dina ex och dina vänner får du skylla dig själv att informationen kommer ut. (och om ni väljer att inte tro på mig, så är det helt och hållet upp till er).

Jag och Andreas träffades och blev tillsammans i slutet av december år -04. Var tillsammans i cirka ett år innan han blev vän med Fredrik. Under det här året hade jag, vad jag trodde då, den bästa pojkvännen någonsin. Jag var helt enkelt ung och dum. Han behandlade inte mig som man borde. Han behandlade mig på ett respektlöst sätt som jag inte önskar på någon. Han själv, som många säkert vet, hade problem med sin vikt. Han mådde dåligt över "sin feta kropp" och fick därför mycket uppmärksamhet av mig pga det. När han hade sina små utbrott om hur tjock han var, kastade han även över det här på mig. Jag var aldrig tillräcklig.

Under den perioden av mitt liv tränade jag inte speciellt mycket. Men vad jag kan säga nu, så anser jag inte att jag var tjock då, på något sätt. Men jag fick allt för ofta kommentarer om att jag inte tränade, och att jag var lat. Grejen med Andreas då, var att han behövde aldrig säga dessa saker i klartext. Han kunde mer hånle och liksom, flina fram att jag inte "tränade och att jag var en lat person... som kanske borde börja träna?"

Enda sen jag var en liten tjej som gick på dagis har jag haft många killkompisar. Jag har liksom passat bättre in bland killar för att förr i tiden var jag aldrig tjejen som sminkade mig, gick med klänningar eller liknande. Jag hade hellre baggyjeans och en skön hoodtröja. Jag ville heller inte leka med dockor på samma sätt, utan lekte hellre med bilar och sprang runt i leran med killarna. Det jag vill få fram är att jag hade väldigt mycket killkompisar back then, i princip bara killkompisar. Men det ändrades ganska snabbt när jag blev tillsammans med Andreas, eftersom han inte klarade av att jag  umgicks med killar, så fick jag samtal på mobilen stup i kvarten för att han undrade vad vi gjorde. Han var som en hök över mig när jag umgicks med mina VÄNNER. Men även det här fick sitt slut när han sa "inte för att jag inte litar på dig, jag litar bara inte på dom". Han gav mig galet dåligt samvete om jag umgicks med mina vänner och det slutade med att jag inte ringde dem längre. (Det här kallas med ett finare ord KONTROLLBEHOV).

Om vi skulle på en gemesam tjohejsan som exempelvis skäktmiddag var det väldiga problem över vad jag skulle ha på mig. Jag var tvungen att se perfekt ut, och var det några av tröjorna som var för tajta skulle jag genast byta, för magen får inte "puta" ut så mycket. Om jag då i alla fall hade en tajt tröja på mig någonstans var det viktigt att alltid sitta rakt och stå rakt. För tänk om magen putar ut över byxkanten när jag sitter avslappnat? Det vore ju förfärligt! (nu i efterhand väljer jag att skratta åt det. men samtidigt vet jag att det har gett mig sämre självförtroende.)

Föreställ er att det är lördag, du och pojkvännen har bestämt att ni ska ha myskväll med lite godis och chips. YES, score! Jag fick ha godisskålen i fem minuter innan den åkte in i skåpet igen för tänk om jag äter för mycket? "jag ställer undan den nu så det inte blir för mycket för lilla magen" *hånler*. Men score, Andreas. det där är ju verkligen ett sätt att visa att man älskar sin flickvän oavsett hur hon ser ut. Bra!

Alltså, kalla mig tjejig, gnällig or whatever. Men det här är sanningen. Ni får tycka den är hur töntig ni bara vill. Jag skiter faktiskt, helt ärligt talat, i vilket! Dock var det väldigt svårt att återspegla det jag gick igenom. Men men, det här är min blogg. Det är mitt liv. Och vem jag väljer att tycka illa om är mitt val. Att jag väljer att fortsätta må dåligt över det här är också mitt val. Har jag någonsin hängt på er och klagat? Nej. Jag låter er vara, ni får tycka om vem ni vill, lika väl som ni får tycka illa om vem ni vill. Allt det är upp till varje individ.

Men som jag har märkt är ni inte de smartaste kakorna i kakburken. Så fortsätt tjata. Men ni får då också tåla konsekvenserna.

Tack för mig.