Melina

Hahha, satt förmodligen världens underbaraste, engelsktalande ~fyraåring på bussen brevid mig på vägen hem från Frida. Jag dog lite inombords när jag inte kunde skratta rätt ut. Alltså, jag har aldrig varit med om att man vill skratta själv, åt något. Alltså, jag skrattar inte ofta när jag är själv. Jag kan tycka något är skitkul, men SKRATTA gör jag inte oftast när jag är helt själv. Konstigt kanske... i alla fall - den här gången ville jag sooo bad. Jag kvävde garvet minst 10 gånger. haha! Tänk er en skitsöt unge på runt fyra år, som snackar engelska (ganska bra) och har de största glänsande ögon på länge. Han pratar med en person som ser ut att vara pappa eller storebror. Framför mig sitter en japan (som då alltså sitter i god sikt för pojken).
Pojken frågar "is it long to china?"
Pappan "yeah, it's very long!"
Pojken "how long? like.. just a bit long, or veeeery long?!"
Pappan "it's like veeeeery long!"
Pojken "do you need a airplane then?"
Pappan "yeah, maybe even three!" (antagligen menar han byten osv)
Pojken "THREE? OH MY GOD!"

hahaha. Vet inte om det låter lika kul som det var. Där höll jag på att smälla av. Tänk er en fyraårig pojke som först och främst använder meningen "Oh my god!". hahahhaa. Jag dör.  Sen även att han snackar engelska gör hela grejen så mycket sötare. söööööta unge!

Anyhow, hos Frida var det riiiktigt mysigt. Så jävla nice. Vi åt carbonara (stavning?) och massa sallad. Me likey! Samtalsnivån var hög och väl behövd. Så jävla nice att bara snickelisnacka i timmar! mmmh.
Tack Frida, Sanna, Maria, Julia och Alexandra!

Nu ska jag sova. Ska upp åtta imorgon. Pussen

M